Cocky är mammas gulleplutt

Det började egentligen med Fenix. Han kom från min uppfödning och en dag i maj undrade hans nya familj om jag möjligen ville titta till hans klor.

Självklart gjorde jag gärna det – det är alltid kul att få se fåglarna utvecklas. Min man hängde med. Det vi inte visste var att vi strax skulle stifta bekantskap med en riktig pratkvarn. Bara 7 månader gammal hade han ett riktigt stort ordförråd och var helt charmerande. Den han främst charmade var min man. Han som länge förhållit sig rätt reserverad till det här med fåglar, han önskade sig plötsligt en egen liten undulat…

Under våren hade vi varit ute och rest mycket och därför hade jag inte fött upp en enda fågel under 2005. Tvärt emot hur jag brukar göra riggade jag de första holkarna i juni och strax efter midsommar kläcktes de första äggen.

Cocky utmärkte sig tidigt. Han var äldst i sin kull, väldigt kavat och bara 5 veckor gammal schasade han bort sin undulatpappa för att själv mata småsyskonen. Det var självklart att välja ut honom och den 10 augusti, på Lars-dagen (makens namnsdag), lämnade han sin familj i det tjattriga fågelrummet för att åka med till sommarstugan och bli medlem i vår människofamilj.

Han satt i sin bur, nästan orörlig och absolut knäpptyst i två dagar. Mitt hjärta höll på att gå i bitar. Hur kunde jag ha godkänt detta tilltag? En ensam undulat! Var jag inte riktigt klok? Enda trösten var att han trots allt åt.

Efter ett par dagar lättade det lite. Cocky visade att han tyckte om att vi satt bredvid buren och pratade med honom och försiktigt blev vi mer och mer närgångna. Han fick börja gå ut ur buren, bara ett par minuter för att träna på att gå in igen. Efter en vecka tog han sig gärna en flygtur i rummet, men satte sig aldrig ner någon annanstans än på burtaket. Det var kul att komma ut! Efter ytterligare några dagar behövde man inte fjäska för att han skulle sätta sig på fingret. Att själv klättra ut ur buren var fortfarande lite svårt, men kom där bara en hjälpande hand så satt han direkt på fingret och följde med ut.

Första helgen i september skulle vi åka bort, från lördag morgon till söndag eftermiddag. Inte var vi vana vid att företa något speciellt arrangemang för fåglarna i fågelrummet för en sådan kort tid. Men Cocky kunde ju inte sitta ensam! Grannflickorna ryckte glatt och raskt in och Cocky fick följa med dem hem. Flickorna tillbringade nog åtskilliga av helgens timmar sittande bredvid Cocky och hade tränat honom i att säga ”hej”. Vi fortsätter väl vi då, tänkte vi. Varje gång någon av oss passerade buren sa vi ”hej”. Cocky bara lyssnade.

Cocky hade bott med oss i stugan ganska precis en månad, när jag som vanligt en dag satt vid mitt bord och jobbade. Jag brukade ha radion på, men just den här dagen var det tyst i hela huset. Vid det här laget var Cocky nästan alltid fritt flygande i rummet när vi var hemma. Han trampade omkring på min axel och hade outhärdligt tråkigt. Då kom det – ”hej”. Den uppmärksamhet han fick gjorde honom så upprymd att han sa ”hej” 10-15 gånger efter varandra och han kunde härma alla våra olika röster och olika tonfall!

Nu fick Cocky ett svårt uppdrag – trodde vi. Vi satte igång med riktig talträning och satt vid buren flera gånger om dagen och upprepade tydligt ”Hej! Jag heter Cocky”. Det tog bara några få dagar så kunde Cocky härma helt perfekt.

Lite ego får man väl vara tyckte jag, så nästa träningspass hette ”Mamma är bäst”. Det gick utmärkt, men s-ljudet var länge svårt och blev tonande, ”bäzt”.

I oktober lämnade vi stugan och flyttade hem till vinterbostaden. Vi märkte ingen reaktion alls på miljöbytet. Bur och familj var desamma som tidigare så inte gjorde det något att rummet var nytt.

Cocky har hunnit bli drygt 7 månader. Det är ingen hejd på honom när han sätter igång och pratar: ”Hej! Jag heter Cocky, Yrkesvägen 7, Ö-vik. Cocky är pappas pippi. Mamma är bäst. Cocky är mammas gulleplutt. Hej då! Hur mår du? Cocky är duktig. Cocky är fin.”

Sj-ljudet var i början svårt, så när han skulle säga sin adress bytte han ut 7 mot en enkel vissling, men nu är det riktigt tydligt och s-ljudet är heller inte något problem längre. Ibland gör Cocky nya egna sammansättningar – det kan bli ”mammaplutt” eller ”yrkesbäst”. Han uppfattar och lär sig också vanliga fraser som vi inte avsiktligt lär honom. Han är busig och odygdig och vi får passa honom så att han inte gnager sönder tavelramar. Men sen kan man inte låta bli att dra på smilbanden, när man hör honom muttra för sig själv i buren, sent på kvällen när han börjar komma till ro: ”Nej, Cocky, kom ner därifrån!”

Alldeles förskräckt blev jag den dag min man kom och sa att Cocky satt och hostade. En hostande undulat – det är inte att leka med! Det var förstås ingen fara med honom. Däremot hade någon i familjen varit lite krasslig i halsen och gett Cocky ett nytt ljud att härma. Han satt och harklade sig och hostade som en människa.

Det märkligaste med Cocky är nog ändå inte att han är så duktig på att prata. Att han är otroligt musikalisk märkte vi tidigt – han blir väldigt uppspelt av latinorytmer på gitarr och tycker om musicaler. ”Fantomen på operan” är en klar favorit och han kvittrar på sitt vis till sången. När sången tystnar gör Cocky likadant och lyssnar bara på musiken, men kör igång igen när sången kommer åter.

Visslar gör han också. Otroligt tonsäker visslar han inledningen till Beethovens ”Für Elise” med vibrato! Det är hans ”pappa” som lärt honom och jag kan inte höra skillnad på dem.

Borde man då inte kunna lägga ihop ett och ett? Jag menar, en fågel som kan härma melodier (inget ovanligt i sig) och kan prata (inte heller sällsynt) borde kunna sjunga en sång (ovanligt?).

Till melodin till ”Törnrosa var ett vackert barn” skrev jag ny text:

Cocky är en liten plutt,

liten plutt, liten plutt.

Cocky är en liten plutt,

plutte, plutteskrutt.

Sen var det bara att ta sig ton. Cocky förstår på en gång när man talar (sjunger) till honom. Då sätter han sig så nära munnen han kan komma, sitter blickstilla och bara lyssnar. Inte behövde vi sjunga den visan många gånger förrän första kommentaren kom i form av ”liten plutt”. Därefter blev ”plutteskrutt” ett riktigt favoritord. Så började hela texten växa fram i mycket taktfast form. Man kunde riktigt se på hela kroppen hur han jobbade med takten. Sist av allt håller nu melodin på att ta form. Cocky sitter flera gånger om dagen och tränar på sången, även när han är ensam i rummet. När man bara är en liten undulat är det förskräckligt svårt att räkna och hålla reda på hur många gånger man ska upprepa ”liten plutt”, så ännu krävs en hel del träning, men jag är säker på att Cocky kommer att lyckas.

I övrigt är Cocky som andra tama undulater – en riktig buse, som gärna uppträder lite provokativt om han inte får den uppmärksamhet han önskar. Jag som huvudsakligen jobbar hemma på dagarna har honom springande på skrivbordet där han jagar runt och biter sönder papper och slänger ner pennor och andra småsaker på golvet. Men det syns att han trivs bäst på kvällarna när alla är hemma - hela flocken samlad. Riktigt roligt tycker han att det är att spela sällskapsspel. Det ska vara ett spel med kort eller små brickor, som han systematiskt kan tjuva av spelarna och slänga på golvet… När vi ska fika eller äta får Cocky gå in i buren. Dels så tycker jag inte att man ska ha sin fågel i maten, dels så är människoföda ingenting för en undulat, så han behöver inte alls vara där och norpa åt sig.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hålla en undulat ensam om jag inte hade haft möjlighet att hålla honom sällskap större delen av dagen. Jag kan heller inte tänka mig att fortsätta hålla honom ensam länge till. En undulats rättighet måste vara att få ha sällskap av en artfrände. I fågelrummet, som ligger utom hörhåll för Cocky, piper det i ett par holkar och vi hoppas att där ska komma en lämplig fru till honom. Kanske slutar han att prata när han inte är ensam längre, men det priset får det vara värt.

Utnyttjade källor/författare:
© Åsa Fahlgren

Användarnas kommentarer eller tillägg till ovanstående:Indsat af: Anja , den: den 16 januari 2008 kl: 15:11

Hej Åsa!

Tack för en väldigt söt och underhållande historia!
Det är jättekul att få ta del av andras undulathistorier speciellt om de är så välskrivna som din om Cocky är.
mvh
/anja

Indsat af: isabella , den: den 16 januari 2008 kl: 19:46

Vilken underbar berättelse.
Min upprepar också vissa ord 10-15 gånger och mixar ihop ord hur som helst.
Han har även haft svårt för S-ljudet. S är nog svårt att säga.
Tack för att du delade med dig!
// Isabella

Indsat af: Berit , den: den 6 februari 2008 kl: 19:35

Fantastiskt att läsa om Cocky.
1993-2005 hade jag undulaten Elvis, som vann 1:a pris för talande undulater 1998. Elvis pratade 200-300 ord i långa långa meningar. Otroligt! Undulaten Elvis var med både i TV, radio och många reportage i olika tidningar. Efter 12 år tillsammans tackade Elvis för sig och vi blev helt förkrossade, jag, min man samt övriga i vår bekantskapskrets. Januari 1996 skaffade vi en ny liten undulat, Teddy, som även han blev en fantastiskt talande underbar tam fågel. Men Teddy blev bara 2 år, en veterinär fick sluta hans liv då det upptäcktes en tumör i magen. Sorgen vi hade visste inga gränser. Den 2 februari 2008 köpte vi en ny liten undulatunge, som vi döpt till Nalle. Vi hoppas nu att denna lille turkosblå Nalle skall bli tam, börja prata och ge oss många trevliga år tillsammans. Alltså har vi nu en "jobbig" tid att lära känna varandra och trivas ihop. Hälsning från en stor undulatälskare/ Berit

Indsat af: B-M , den: den 16 februari 2008 kl: 17:17

Så glad jag blir av din historia om Cocky! Undulater är bara för härliga och minst sagt personliga. För tillfället har jag bara en ensam tjej, Koritsi, efter att två undulatkillar gått bort inom tre månaders tid. Så sorgligt det var att begrava de två! Nu ligger de bredvid varandra vid en kluckande strand. Koritsi har varit hos mig mindre än två månader och hon är väldigt sällskaplig men inte alls tam (ännu). Jag älskar att läsa historier om undulater. Särskilt nu när jag känner sorg och saknad efter Ilios och Daidalos. Tack för din berättelse. Och varma hälsningar till alla undulatfantaster som "upptäckt" dessa underbara djur.

Indsat af: Berit , den: den 21 mars 2010 kl: 13:14

Ändring till mitt inlägg 6 februari 2008:
Vi skaffade vår undulat Teddy 2006, inte 1996 som jag skrev i inlägget.
Måste tillägga att undulaten Nalle, som vi köpte efter Teddy, är helt fantastisk. Här kommer en länk, där han pratar.
http://www.youtube.com/watch?v=dnMkPCg8H4k
På min YouTube kanal har jag olika videoklipp med mina talande undulater.
Hälsningar Berit

Har du tillägg eller åsikter om ovanstående så skriv det här Ställ INTE frågor här, använd forumsidorna

Fyll i din e-postadress i det första fältet och skriv ditt namn i det andra fältet: Skriv din kommentar här: