•    En ny hane till min hona
  Skapat: [ den 2 oktober 2006] av: Jenny
  Jag har idag varit och köpt en ny undulathane som är ca 6 månader, till min hona. Hon har aldrig förr varit tillsammans med andra fåglar, så jag tyckte det kunde vara på tiden (hon är drygt två år, jag har haft henne några månader).
  Hon är så otroligt sällskapssjuk varje dag jag kommer hem, och på morgonen vill hon knappt lämna mig.
  Nu står deras burar brevid varann så att de ska lära känna varandra, men hon verkar inte vara så överdrivet nyfiken direkt, hon vill bara flyga till mig iallafall (hon flyger alltid fritt). Hon har ju kollat in honom litegrand och såg väldigt snopen ut när det kom ett kvitter från honom som inte lät som mig. :D
  Han däremot som är van vid andra fåglar från djuraffären, verkade ganska pigg på att få visa upp sig för henne.
  
  Ska jag ha honom i ett annat rum ett tag?
  Ska jag ha henne i ett annat rum?
  När ska man låta honom komma ut ur buren?
  Bör man släppa ut honom själv, utan henne, de första gångerna?
  Hur går man tillväga första gången de ska få träffa varandra utan galler emellan?
  
  Det är tänkt att de ska få bo i samma bur sen så småningom.

•    Besvarat: [ den 3 oktober 2006 ] av: Kickan

  Hej Jenny!
  Vad bra att din hona fått sällskap! Hon verkar behöva det eftersom hon är så bunden till dig, vilket betyder att hon inte har det gott när du inte är hemma.
  
  Vi har själva introducerat en hane till vår supertama hona när hon var 10 månader. De fick sitta i var sin bur till att börja med. När de verkade intresserade av varandra fick honan flyga till hanens bur (han var inte tam då) och det utspelade sig fantastiskt roliga scener när hon satt på hans bur och lade huvudsidan ner för att fullständigt glo ut den stackaren under flera minuter. Det såg så roligt ut! Hon förstod nog inte vad det var som satt där i buren och vi förstod då att hon måste få tid på sig att vänja sig vid sin pojkvän.
  
  Har man varit ensamundulat en längre tid och knutit an till människa istället för till en artsfrände vet man inte säkert om man är undulat eller människa. Därför menar jag att en ensamundulat behöver tid på sig att förstå att den är en undulat när den får en kompis innan den klarar av att skapa en relation till kompisen.
  
  Din hane som är van vid andra undulater kommer sannolikt att verka mer angelägen att komma nära honan än honan som endast är van vid dig. Men jag tror att det måste bli honan som får bestämma takten på bekanskapandet.
  
  När du tycker honan verkar iintresserad av att komma närmare hanen och han är så pass hanterbar att du kan släppa ut honom kan du låta dem träffas utanför burarna under en flygtur. När dessa flygturer fungerar (kan väl ta ett par veckor) kan de få hälsa på varandra i varandras burar och när det fungerar bra kan de få flytta ihop. Helst ska detta ske i hanens bur då honorna är mer dominanta och om inte annat så ska du nyinreda den bur de ska bo tillsammans i så att miljön blir ny för båda två.
  
  Alltså tycker jag, för att svara direkt på dina frågor, att de ska få stå i samma rum, att du ska släppa ut hanen när du kan hantera honom utanför buren (du måste på ett lugnt sätt kunna ta in honom igen) och låt bägge flyga ut tillsammans första gången, eller bara honan. Slåpper du ut hanen först och han sätter sig på hennes bur kan hon bita honom i fötterna om hon uppfattar honom som en inkräktare. Slutligen ska du låta dem sköta bekanskapsprocessen själva och endast gripa in och skilja dem åt om de skadar varandra eller någon av dem verkar uppenbart mycket stressad och jagad. Då behöver de i så fall mer tid på var sitt håll.
  
  Lycka till och berätta gärna hur det går!
  
  Mvh Kickan

•    Besvarat: [ den 5 oktober 2006 ] av: Jenny

  Hej!
  Tack för ditt svar.
  Ja de står kvar i samma rum, brevid varann. Han har släppt lite på nervositeten och kommer fram till gallret ibland när jag sitter och pratar med honom. Men längre än så har jag inte kommit, han blir rädd så fort jag öppnar dörren. Men han sneglar suktande på hirskolven jag försöker locka honom med...
  
  Hon däremot blir supersvartsjuk!
  Hon har blivit så jobbig när jag pratar med honom att jag börjat stänga in henne i hennes bur när jag ska prata med honom, men hon skriker och klättrar upp, och ner å håller på.
  Fast lite bra är det ändå, för jag ser att han ser att det inte är så farligt att sitta på "den där människan", han ser riktigt nyfiken ut...
  
  Ja, jag tror det går rätt så bra. Har ju ingenting att jämföra med egentligen, men det känns rätt bra ändå.
  Det enda som bekymmrar mig är att hon är så otroligt sällskapssjuk... Nästan lite mer nu än förut, kanske för att hon inte får vara ute lika mycket då jag pratar med honom?
  Jag har missat mitt tåg en morgon, och fick springa en annan, bara för att hon bara vägrar att släppa mig på morgonen. Hon liksom kniper sig fast med klorna i min jacka och lägger sitt huvud mot min kind och liksom "kuttrar"... Det är så hjärtskärande. Om jag klappar och gosar med henne då så blir det bara värre, och då kommer jag aldrig iväg till jobbet.
  
  Jag bara hoppas att hon snart upptäcker vilken fin och söt hane hon har brevid sig.

•    Besvarat: [ den 5 oktober 2006 ] av: marie olsson

  hej jenny... vi har ungefär samma problem, fast det är min hane som är så. jag har köpt en baby och försöker tämja honom och prata med honom men det vill inte min äldre hane, han är så svartsjuk. han flyger till mig och vill gosa hela tiden. idag kom lilla kalle till köksbordet då jag åt och jag blev så glad, men gissavem som snabbt var framme och jagade bort honom och ville prata med mig. jo min äldre hane.. dem är allt roliga dem där fåglarna....hälsn. Marie

•    Besvarat: [ den 7 oktober 2006 ] av: Jenny

  Vad skönt det är att få svar på sina funderingar av dig Kickan, du verkar superkunnig!
  
  Nu har jag haft min nya hane i en vecka, och det verkar gå rätt bra! Han tittar väldigt intresserat när han ser att honan klättrar och gosar helt obekymrat med mig. Och om hon och jag då lämnar rummet för att gå tex till köket så börjar han å ropa efter oss.
  Jag har fortfarande inte lyckats få honom att komma till min hand, även fast jag lockar med en hirskolv. Men det kommer nog... Man ser att han vill men inte riktigt vågar.
  
  Tyvärr så verkar hon fortfarande ganska så ointresserad av honom. Hon svarar ibland och så... Men håller inte på att försöka ta kontakt så som han gör mot henne. Men det kanske hon gör när jag inte är hemma?
  Jag funderar på att använda mig av henne när jag ska närma mig honom... Att gosa med henne framför hans bur med hans burdörr öppen. Kan det funka?

•    Besvarat: [ den 7 oktober 2006 ] av: Jenny

  Måste ju tillägga en grej!
  Jag har hållt henne instängd i buren sen igår morse för jag tänkte att hon skulle upptäcka honom istället. Och nu när jag släppte ut henne så vart hon jättepigg på att hälsa på honom! Hon och jag satt utanför hans bur och pratade med honom, och hon visade klart att hon upptäckt den nya fågeln där i den andra buren.
  
  Va skoj, det verkar lovande! :D
  

•    Besvarat: [ den 7 oktober 2006 ] av: Kickan Medlem av Nordisk Undulatforum

  Hej Jenny!
  Tack för uppskattande ord!
  Jag tror det kommer ta längre tid än en vecka innan honan vant sig vid en artsfrände. Det verkar i alla fall som det går på rätt håll med tanke på vad du beskrev nu sist! Spännande!
  
  Jag tror också att din teori om att "nyttja" honans tamhet för att få hanen tamare kommer att gå hem. När vi skaffade vår 1-årige helt otama hane till vår supertama hona hade hennes tamhet helt klart inverkan på det snabba resultatet av våra tämjningsförsök av hanen. Vi fick honom att gå upp på fingret redan efter två veckor och det i samband med att han såg att honan gjorde det.
  
  Han är nu så handtam att det går att flytta honom runt i huset var som helst och vi kan pussa och klappa honom på magen, och därvid stannar det. Men det är vi nöjda med eftersom hans "primära uppgift " är att vara sällskap till vår hona (som är fortsatt lika supertam).
  
  Fortsatt lycka till med projektet!
  På bilden ser du vårt par.
  
  Mvh Kickan
  
  
  .

Se bild

•    Besvarat: [ den 8 oktober 2006 ] av: Jenny

  Oj vilken jättefin färg dina fåglar har! Visste inte ens att de fanns i den färgen... Wow! Är det nån speciell sort då eller?
  
  Jag gjorde ett jättemisstag igår.
  Satt som vanligt och pratade med hanen utanför hans bur, med honan gosandes med mig. Hon satt på min hand och pratade och gjorde sig till.
  Under tiden pratar jag med honom, och ser att han är jättesugen på att vara med och umgås, så jag öppnar burdörren. Tänker att han kanske hoppar till mig han med, när hon sitter på mig.
  Men just då börjar hon såklart att flyga, varpå han hakar på direkt och flyger runt i rummet!
  Jag har ju aldrig ens hållt i honom.
  Han var helt urusel på att flyga den stackaren, flög tills det var en vägg som stoppade honom. Som tur var så hade jag redan dragit för gardinerna för kvällen (behövs aldrig när hon flyger, för hon känner rummet så väl), men han såg verkligen inte att det kom väggar i vägen.
  Och ju mer hon flög, desto mer ville ju han vara med.
  Men eftersom han inte har flugit på så länge, så vart han trött ganska fort och jag kunde ta honom tillbaka till buren igen.
  Men oj, det var ganska nervöst...
  Nästa gång han får komma ut ska han känna min hand ordentligt och inte vara rädd för mig.

•    Besvarat: [ den 8 oktober 2006 ] av: Kickan

  Hej Jenny!
  Vår hane (t v ) är skuggvinge grå och honan (t h) är opalin spangle grå. Hanen är en utställningsundulat eller som man också kallar dem engelsk undulat. Honan är 75% engelsk undulat (och 25% vanlig). Färgerna har inte med det engelska att göra utan vanliga undulater kan också vara grå. Utställningsundulater är framavlade att se ut på ett särskilt sätt för att falla en undulatdomare på läppen vid en undulatutställning.
  Det är alltså en "sport"/hobby att avla fram så fina undulater som möjligt för att sedan ställa ut dem.
  
  Att vi har en utställningsundulat (hans föräldrar är champions) är en ren slump. När vi sökte make till vår hona var det lite akut och vi blev erbjudna denna hane och att han var s k engelsk var som sagt en tillfällighet. Uppfödaren hade köpt honom för att avla på men sedan bestämt sig för att lägga ner undulatuppfördningen.
  
  Misstag och misstag... Instinktivt flyger alla fåglar i en flock om en fågel i den börjar flyga iväg. Om en fågel lyfter lite hastigt tolkar resten av flocken det som att en fara hotar och flyger också iväg. Det är den instinkten du ser hos din nya hane som fortfarande är ovan vid miljön. Så flyger honan, så flyger hanen, även om han inte vet vart han ska ta vägen utan flyger in i en vägg!
  
  Han kommer att lära sig hitta bra platser att flyga till, inte minst av honan som kommer att "visa" honom. Han kommer också att lära sig att inte alltid fara hotar så fort honan flyger en bit. Han kommer säkert vilja flyga efter men inte med den panik som vid en flykt pga fara.
  
  Mvh Kickan

•    Besvarat: [ den 8 oktober 2006 ] av: Kickan

  Hej Jenny!
  Vår hane (t v ) är skuggvinge grå och honan (t h) är opalin spangle grå. Hanen är en utställningsundulat eller som man också kallar dem engelsk undulat. Honan är 75% engelsk undulat (och 25% vanlig). Färgerna har inte med det engelska att göra utan vanliga undulater kan också vara grå. Utställningsundulater är framavlade att se ut på ett särskilt sätt för att falla en undulatdomare på läppen vid en undulatutställning.
  Det är alltså en "sport"/hobby att avla fram så fina undulater som möjligt för att sedan ställa ut dem.
  
  Att vi har en utställningsundulat (hans föräldrar är champions) är en ren slump. När vi sökte make till vår hona var det lite akut och vi blev erbjudna denna hane och att han var s k engelsk var som sagt en tillfällighet. Uppfödaren hade köpt honom för att avla på men sedan bestämt sig för att lägga ner undulatuppfördningen.
  
  Misstag och misstag... Instinktivt flyger alla fåglar i en flock om en fågel i den börjar flyga iväg. Om en fågel lyfter lite hastigt tolkar resten av flocken det som att en fara hotar och flyger också iväg. Det är den instinkten du ser hos din nya hane som fortfarande är ovan vid miljön. Så flyger honan, så flyger hanen, även om han inte vet vart han ska ta vägen utan flyger in i en vägg!
  
  Han kommer att lära sig hitta bra platser att flyga till, inte minst av honan som kommer att "visa" honom. Han kommer också att lära sig att inte alltid fara hotar så fort honan flyger en bit. Han kommer säkert vilja flyga efter men inte med den panik som vid en flykt pga fara.
  
  Mvh Kickan

•    Besvarat: [ den 8 oktober 2006 ] av: Kickan

  Hoppsan... jag blev visst lite "tjatig"...
  Ursäkta!

•    Besvarat: [ den 12 oktober 2006 ] av: Jenny

  Nu är hanen lite mer hanterlig och han är inte rädd för mig längre. Han har visserligen inte vågat hoppa upp på handen än, men det kommer nog.
  Jag har inte så mycket mer tid än någon timme varje kväll att försöka få honom tam, så det blir mest på helgerna.
  
  Hursomhelst, jag satt och lekte som vanligt med honan i soffan framför tvn då han blev jättesvartsjuk och satt och skrek i sin bur.
  Jag öppnade då hans burdörr så att han skulle kunna komma till oss ifall han ville.
  Efter mycket tvekande och velande fram och tilbaka så bestämde han sig för att han i alla fall skulle våga sig på att flyga runt omkring oss och sätta sig i närheten!
  
  För att komma till saken; när de möttes sen (på bur taken) så vart det inte alls som jag hade trott/hoppats. De vart jätteosams och bråkade med näbbarna uppspärrade mot varann. Det var mest hon som var arg på honom och ville jaga bort honom från hennes burtak, men även ifrån hans burtak.
  I början såg det rätt så oskyldigt ut, som om att de bara lärde känna varandras gränser. Så jag lät de hålla på.
  Men när hon gick in till sig, och jag skulle ta in honom i hans bur så upptäcker jag en liten yttepytte gnutta blod längst ut på hans näbb...
  Jag har ingen aning om vems blod det var, ingen av dom verkade skadade (jag kunde visserligen inte kolla honom ordentligt eftersom han inte är så pass tam än). Och dagen efter uppträdde och lät de som vanligt igen.
  
  Jag har inte släppt ut dom tillsammans igen efter det, ville höra efter först här.
  Ska man räkna med såna här bråk i början?
  Ska jag testa föra ihop de igen några gånger innan jag "ger upp"?
  Hur vanligt är det att två fåglar inte kommer överens överhuvudtaget, att de aldrig kommer bli vänner?
  Kan de lära sig tolerera varann ändå?
  
  /Jenny

•    Besvarat: [ den 13 oktober 2006 ] av: Kickan Medlem av Nordisk Undulatforum

  Hej Jenny!
  "Lite bråk får man alltid räkna med" som man säger, och jag tror att det kommer att lugna ner sig. Bråken består sannolikt dels av revirbråk och också om vem som ska bestämma. Undulater är ett flockdjur och i fångenskap brukar det alltid vara en ledare i flocken - även i den lilla. I ett undulatparförhållande är det honan som bestämmer och beroende på hur kaxig hanen är så kanske det är lite olika hur och när hanen får det klart för sig.
  
  Jag tycker inte alls du ska ge upp och du gör helt rätt som låter dem hållas - men inte så att någon kommer till skada.
  
  Fortsatt lycka till - det lugnar sig säkert så småningom och jag tycker du ska fortsätta släppa ut dem tillsammans under uppsikt.
  
  I det sluta forumet har jag läst att de med samma "problem" som dig har haft god effekt av att låta dem sitta i var sin bur och ropa på varann ett par dagar.
  
  Mvh Kickan

•    Besvarat: [ den 18 oktober 2006 ] av: Jenny

  Hej hallå!
  
  Nu går det mycket bättre. De är inte helt sams än, men nu kan de iallafall sitta med typ 10cm mellanrum och tvätta sig. Ibland slumrar de till så, bägge burrar upp sig och blundar... Väldigt sött. :D
  De bråkar inte alls lika aggresivt längre, och de har hälsat på varandra i varandras burar. Det går också bättre och bättre.
  
  Tack för all hjälp Kickan!
  
  /Jenny

•    Besvarat: [ den 18 oktober 2006 ] av: Kickan

  Hej Jenny!
  Vad roligt att höra! Det har ju gått snabbt framåt! En vacker dag kommer de att sitta och "pussas" och putsa varandra...
  
  Trots det får man räkna med att de framöver någon gång emellanåt säkert kommer ihop sig om något - precis som vi människor...
  Mvh Kickan

Där inte annat sägs har Sophie Wahlund översatt texterna till svenska.
Undulatsidorna ägs och drivs av Palle Frejvald.
Återgivning av text och bilder är endast tillåtet efter skriftlig tillåtelse!
© Copyright 1998 - 2024