Uppfödning mm. | | | Foder | | | Arv och färglära | | | Varieteterna | | | Sjukdomar | | | Böcker | | | Historia | | | Sällskapsundulater | | | Användarnas ord | | | Politik och filosofi | | | Förstasidan |
Hej Jojjo!
Vad trist med Gösta! Och klart sörjer Siri honom. Det jag omedelbart undrar är varför hon inte redan nu kan få en annan hane? För undulater är det bästa "medicinen".
Min egen erfarenhet är att olika undulater sörjer andras frånfälle olika mycket och på olika sätt. En av våra hanar sörjde en annans hona (som han "vänstrade" med) mycket märkbart. Han blev mycket tyst och dämpad och såg helt enkelt ledsen ut i veckor, trots att hans egen fru och den andra hanen fanns kvar och vi dessutom genast skaffade en annan hona.
När sedan denne hane själv dog trodde vi att hans fru som alltid varit såååå förtjust i honom skulle sörja förfärligt men det var inte alls farligt, faktiskt knappt märkbart. Vet inte om det spelade roll att vi redan innan vi var tvungna att avliva honom hade sparat en annan hane från en kull vi fött upp som redan fanns på plats.
Så håll henne under uppsikt ge henne all uppmärksamhet som går och skaffa en annan herre till henne genast är mitt råd. Det finns berättelser om att kvarvarande makar "dött av sorg" men om det "är bevisat" vet jag inte. Men klart måste omställningen vara stor när man är van att vara två (eller fler) till att hastigt bli alldeles ensam undulat.
Mvh Kickan
Där inte annat sägs har Sophie Wahlund översatt texterna till svenska.
Undulatsidorna ägs och drivs av Palle Frejvald.
Återgivning av text och bilder är endast tillåtet efter skriftlig tillåtelse!
© Copyright 1998 - 2024