Uppfödning mm. | | | Foder | | | Arv och färglära | | | Varieteterna | | | Sjukdomar | | | Böcker | | | Historia | | | Sällskapsundulater | | | Användarnas ord | | | Politik och filosofi | | | Förstasidan |
Hej!
Ja, det var ju en märklig jämförelse...jag har inte läst boken men jag anar att författarna pratar om "medvetna" känslor.
Min åsikt är att undulater känner lust och olust på djurs vis, de lever i nuet och kan till exempel inte "tänka" som vi eller "längta" efter något speciellt.
Däremot känner de igen en sak eller en person som återkommer varje dag.
När jag sätter på kranen och vår undulat Peps sitter på axeln så rister han till och burrar upp sig för att han kopplar ihop ljudet av vatten med att bada.
När jag kommer hem från jobbet så välkomnar han mig med ett igenkännande visselljud när han hör min röst.
Men får vi besök av någon främmande så studerar han personen väldigt noga innan han bekantar sig närmare.
Så jämförelsen med snigeln blir lite fel tycker jag, de lever ju inte i flock på samma sätt som undulater och människor. Men sniglar känner såklart också lust och olust...
Ja, det var några tankar...
mvh
/anja
Hej.
Jag säger att undulater har känslor!
De blir glada. De kan bli deppade. Arga. Irriterade.
Klart att undulater kan tänka, känna och längta.
Om de inte kunde tänka. Hur skulle då lära sig saker.
Om en undulat saknar någon eller något, självklart kan dem längta efter tinget.
Om en undulat inte kunde tänka. Hur kan den då veta när man busar och när man är allvarlig.
Om en undulat inte hade känslor, varför blir de då deppade?
De dära Magnus Ullman och Brutus Östlings, har nog inte varit vidare undulat vänliga. Eller ägt några själv, anser jag.
Men det är bara mina åsikter.
/Jolle
Där inte annat sägs har Sophie Wahlund översatt texterna till svenska.
Undulatsidorna ägs och drivs av Palle Frejvald.
Återgivning av text och bilder är endast tillåtet efter skriftlig tillåtelse!
© Copyright 1998 - 2024