Få nyeste sider med newsreader
|||||||||| Forsiden
Siden er senest opdateret den: 5. januar 2008
Brugernes ord
Brugernes Undulatsider
Bognyt
Brugerne skrev:
Søg på Undulatsiderne
Sidste nye
Undulatnyheder
Undulatweblogs
Købes
Nordisk Undulatforum
Forum om Sygdomme

Cocky är mammas gulleplutt

Det började egentligen med Fenix. Han kom från min uppfödning och en dag i maj undrade hans nya familj om jag möjligen ville titta till hans klor.

Självklart gjorde jag gärna det – det är alltid kul att få se fåglarna utvecklas. Min man hängde med. Det vi inte visste var att vi strax skulle stifta bekantskap med en riktig pratkvarn. Bara 7 månader gammal hade han ett riktigt stort ordförråd och var helt charmerande. Den han främst charmade var min man. Han som länge förhållit sig rätt reserverad till det här med fåglar, han önskade sig plötsligt en egen liten undulat…


Under våren hade vi varit ute och rest mycket och därför hade jag inte fött upp en enda fågel under 2005. Tvärt emot hur jag brukar göra riggade jag de första holkarna i juni och strax efter midsommar kläcktes de första äggen.

Cocky utmärkte sig tidigt. Han var äldst i sin kull, väldigt kavat och bara 5 veckor gammal schasade han bort sin undulatpappa för att själv mata småsyskonen. Det var självklart att välja ut honom och den 10 augusti, på Lars-dagen (makens namnsdag), lämnade han sin familj i det tjattriga fågelrummet för att åka med till sommarstugan och bli medlem i vår människofamilj.

Han satt i sin bur, nästan orörlig och absolut knäpptyst i två dagar. Mitt hjärta höll på att gå i bitar. Hur kunde jag ha godkänt detta tilltag? En ensam undulat! Var jag inte riktigt klok? Enda trösten var att han trots allt åt.

Efter ett par dagar lättade det lite. Cocky visade att han tyckte om att vi satt bredvid buren och pratade med honom och försiktigt blev vi mer och mer närgångna. Han fick börja gå ut ur buren, bara ett par minuter för att träna på att gå in igen. Efter en vecka tog han sig gärna en flygtur i rummet, men satte sig aldrig ner någon annanstans än på burtaket. Det var kul att komma ut! Efter ytterligare några dagar behövde man inte fjäska för att han skulle sätta sig på fingret. Att själv klättra ut ur buren var fortfarande lite svårt, men kom där bara en hjälpande hand så satt han direkt på fingret och följde med ut.

Första helgen i september skulle vi åka bort, från lördag morgon till söndag eftermiddag. Inte var vi vana vid att företa något speciellt arrangemang för fåglarna i fågelrummet för en sådan kort tid. Men Cocky kunde ju inte sitta ensam! Grannflickorna ryckte glatt och raskt in och Cocky fick följa med dem hem. Flickorna tillbringade nog åtskilliga av helgens timmar sittande bredvid Cocky och hade tränat honom i att säga ”hej”. Vi fortsätter väl vi då, tänkte vi. Varje gång någon av oss passerade buren sa vi ”hej”. Cocky bara lyssnade.


Cocky hade bott med oss i stugan ganska precis en månad, när jag som vanligt en dag satt vid mitt bord och jobbade. Jag brukade ha radion på, men just den här dagen var det tyst i hela huset. Vid det här laget var Cocky nästan alltid fritt flygande i rummet när vi var hemma. Han trampade omkring på min axel och hade outhärdligt tråkigt. Då kom det – ”hej”. Den uppmärksamhet han fick gjorde honom så upprymd att han sa ”hej” 10-15 gånger efter varandra och han kunde härma alla våra olika röster och olika tonfall!

Nu fick Cocky ett svårt uppdrag – trodde vi. Vi satte igång med riktig talträning och satt vid buren flera gånger om dagen och upprepade tydligt ”Hej! Jag heter Cocky”. Det tog bara några få dagar så kunde Cocky härma helt perfekt.

Lite ego får man väl vara tyckte jag, så nästa träningspass hette ”Mamma är bäst”. Det gick utmärkt, men s-ljudet var länge svårt och blev tonande, ”bäzt”.

I oktober lämnade vi stugan och flyttade hem till vinterbostaden. Vi märkte ingen reaktion alls på miljöbytet. Bur och familj var desamma som tidigare så inte gjorde det något att rummet var nytt.

Cocky har hunnit bli drygt 7 månader. Det är ingen hejd på honom när han sätter igång och pratar: ”Hej! Jag heter Cocky, Yrkesvägen 7, Ö-vik. Cocky är pappas pippi. Mamma är bäst. Cocky är mammas gulleplutt. Hej då! Hur mår du? Cocky är duktig. Cocky är fin.”

Sj-ljudet var i början svårt, så när han skulle säga sin adress bytte han ut 7 mot en enkel vissling, men nu är det riktigt tydligt och s-ljudet är heller inte något problem längre. Ibland gör Cocky nya egna sammansättningar – det kan bli ”mammaplutt” eller ”yrkesbäst”. Han uppfattar och lär sig också vanliga fraser som vi inte avsiktligt lär honom. Han är busig och odygdig och vi får passa honom så att han inte gnager sönder tavelramar. Men sen kan man inte låta bli att dra på smilbanden, när man hör honom muttra för sig själv i buren, sent på kvällen när han börjar komma till ro: ”Nej, Cocky, kom ner därifrån!”

Alldeles förskräckt blev jag den dag min man kom och sa att Cocky satt och hostade. En hostande undulat – det är inte att leka med! Det var förstås ingen fara med honom. Däremot hade någon i familjen varit lite krasslig i halsen och gett Cocky ett nytt ljud att härma. Han satt och harklade sig och hostade som en människa.

Det märkligaste med Cocky är nog ändå inte att han är så duktig på att prata. Att han är otroligt musikalisk märkte vi tidigt – han blir väldigt uppspelt av latinorytmer på gitarr och tycker om musicaler. ”Fantomen på operan” är en klar favorit och han kvittrar på sitt vis till sången. När sången tystnar gör Cocky likadant och lyssnar bara på musiken, men kör igång igen när sången kommer åter.

Visslar gör han också. Otroligt tonsäker visslar han inledningen till Beethovens ”Für Elise” med vibrato! Det är hans ”pappa” som lärt honom och jag kan inte höra skillnad på dem.

Borde man då inte kunna lägga ihop ett och ett? Jag menar, en fågel som kan härma melodier (inget ovanligt i sig) och kan prata (inte heller sällsynt) borde kunna sjunga en sång (ovanligt?).

Till melodin till ”Törnrosa var ett vackert barn” skrev jag ny text:

Cocky är en liten plutt,

liten plutt, liten plutt.

Cocky är en liten plutt,

plutte, plutteskrutt.

Sen var det bara att ta sig ton. Cocky förstår på en gång när man talar (sjunger) till honom. Då sätter han sig så nära munnen han kan komma, sitter blickstilla och bara lyssnar. Inte behövde vi sjunga den visan många gånger förrän första kommentaren kom i form av ”liten plutt”. Därefter blev ”plutteskrutt” ett riktigt favoritord. Så började hela texten växa fram i mycket taktfast form. Man kunde riktigt se på hela kroppen hur han jobbade med takten. Sist av allt håller nu melodin på att ta form. Cocky sitter flera gånger om dagen och tränar på sången, även när han är ensam i rummet. När man bara är en liten undulat är det förskräckligt svårt att räkna och hålla reda på hur många gånger man ska upprepa ”liten plutt”, så ännu krävs en hel del träning, men jag är säker på att Cocky kommer att lyckas.

I övrigt är Cocky som andra tama undulater – en riktig buse, som gärna uppträder lite provokativt om han inte får den uppmärksamhet han önskar. Jag som huvudsakligen jobbar hemma på dagarna har honom springande på skrivbordet där han jagar runt och biter sönder papper och slänger ner pennor och andra småsaker på golvet. Men det syns att han trivs bäst på kvällarna när alla är hemma - hela flocken samlad. Riktigt roligt tycker han att det är att spela sällskapsspel. Det ska vara ett spel med kort eller små brickor, som han systematiskt kan tjuva av spelarna och slänga på golvet… När vi ska fika eller äta får Cocky gå in i buren. Dels så tycker jag inte att man ska ha sin fågel i maten, dels så är människoföda ingenting för en undulat, så han behöver inte alls vara där och norpa åt sig.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hålla en undulat ensam om jag inte hade haft möjlighet att hålla honom sällskap större delen av dagen. Jag kan heller inte tänka mig att fortsätta hålla honom ensam länge till. En undulats rättighet måste vara att få ha sällskap av en artfrände. I fågelrummet, som ligger utom hörhåll för Cocky, piper det i ett par holkar och vi hoppas att där ska komma en lämplig fru till honom. Kanske slutar han att prata när han inte är ensam längre, men det priset får det vara värt.

Benyttede kilder/forfatter(e):
© Åsa Fahlgren

Brugernes kommentarer eller tilføjelser til ovenstående:
Indsat af: Junie , den: 17. februar 2006 kl: 11:45

Hej Åsa.
Hvor er han dog sød og dygtig!
Dejligt at læse om ham:)
Hilsen Junie.

Indsat af: marianne , den: 8. juni 2006 kl: 09:45

Du har så rätt - undulater är flockfåglar och lider av ensamhet. Det kan stöta på svårigheter att genast hitta rätt partner, så ge inte upp om den första inte faller Cocky i smaken. Se till att det är rätt kön....
Jag har själv haft 38 undulater - av vilka fyra var lösa och resten i stora självbyggda burar.
Människor som besökte oss hukade sig då dessa skickliga flygare kom i samlad formation i hisnande fart genom öppna dörrar på väg mot gardinskenorna ...
VI blev intervjuade i flere tidningaroch reportrarna tyckte det var något av Hitchcock´s " Fåglarna " över det hela.
Detta var för ca 20 år sedan - nu har hobbyn bytts ut mot trädgårdsskötsel...

Indsat af: Martina , den: 20. december 2007 kl: 21:51

Hejhej
jag blev helt imponerad av din berättelse
köpte du honom av en uppfödare som föder upp engelska undulater ?
Jag skulle så gärna vilja skaffa bara en engelsk undulat ,
men problemet är att mina föräldrar är skilda , och sen går jag på ett internat i bro , ett naturbruksgymnasium ,
så jag bor där i veckorna , på internat .
Tror du att fågeln mår jätte dåligt av att åka hem varje helg ?
Det är en kille i min skola som transporterar sina kakaduor & morhuvade papegojor , och dom verkar inte må särskilt dåligt utav det .
Men alla som jag frågar som inte vet någonting om undulater , & dessutom är ju engelska undulater en aning större , dom säger att den kommer må dåligt utav det .
Men jag tror inte det , & hoppas att jag får samma svar av dig
jag väntar otåligt på ett svar & hoppas på samma svar som jag vill ha
MVH Martina

Indsat af: Jannie , den: 10. januar 2008 kl: 12:25

Hej Åsa.

Hvor er Cocky sød!! :o)

Jeg glæder mig til at høre om hvad han siger til en kommende kæreste!

Og så var din svenske historie jo ret nem at forstå.

Jannie

Indsat af: Nicole , den: 26. april 2008 kl: 10:12

Dejlgi svensk historie. man kunne nemt forstå den
slet ik svær ..

håber min osse bliver mros dengse ;D købte en engelsk han igår fra ydrhandleren, han var lidt tam
nu h ar han vænnet sig til mig og kalder på mig hele tiden

Indsat af: britt , den: 14. juni 2009 kl: 19:27

supper søde af læse om ham :P :D Det fedt


Har du tilføjelser eller har du en mening om ovenstående så skriv den her
Stil IKKE spørgsmål her, brug forumsiderne
Skriv din mail i sidste felt og dit navn i første:

Skriv din kommentar her:

Siden er læst 10406 gange

Undulatsiderne ejes og drives af Palle Frejvald.
Gengivelse af tekst og billeder er kun tilladt efter skriftlig tilladelse!
Sophie Wahlund har översatt texterna till svenska.
© Copyright 1998 - 2017

Admin